Längtan att skydda din heliga mjukhet...
Det finns en plats inom dig som är så mjuk, så transparent, där endast en tunn slöja av det finaste silket skiljer dig från din omvärld.
Farmor Spindel väver och kopplar dig samman med alltets existens. Med människor, djur, nature och universum.
Hon kastar nät mellan ditt hjärta och allas hjärtan.
Längs med dessa trådar reser vibrationerna av liv, de gör så att du känner allt.
Allt.. allting når fram till ditt innersta väsen, inte den minsta ryckning i livets väv går obemärkt förbi.
Du hör, du ser. Du känner...
...varje levande varelses djupaste essens.
Du kan inte hjälpa det. Det är sån du är skapt.
Du är en helare, en bärare av feminin visdom.
Feminin visdom är ordlös, symbolisk, fylld av rörelser av vågor längs din ryggrad. Hennes viskningar får dina höfter att röra sig i takt med tidvattnets och månens cykler.
Du är det mjuka månskenet, himlens juvel som vilar i det djupaste mysteriet.
När du närmar dig denna mjukhet inom dig, finns ofta en instinktiv reaktion att vilja skydda den, kanske täcka över den, vända bort blicken.
Rädslan kan vara att om du känner din djupaste sårbarhet, kommer du att brista, och om du brister... kommer du att dö.
Men.. det är från denna plats som du känner människors avsikter innan de är uttalade.
Detta är platsen där du märker glappet mellan vad som sägs och vad som görs.
De flesta lever inte från denna plats. Den är alltför farlig i denna ytliga värld. Sårbarheten får oss att rysa av skräck.
Så istället förminskar vi oss själva lite eller mycket.
Vi dimmar vårr hjärtats ljus. Vi vill inte trampa någon på tårna genom att vara för lysande, för öppna, för sanna i vad vi känner.
Så vi blir lite mer matta, lite mer grå, så att vi inte sticker ut med vår strålglans, med vårt ljus.
När vi dämpar vår känslighet, dämpar vi också vår gudomlighet, vår koppling till vårt sanna jag. Vi blockerar kanalen till vår själ.
Och sedan gör det ont, för vi längtar efter den platsen.
Och vi vet att att välja den platsen innebär att öppna våra hjärtan, innebär risken att behöva krossa våra egna hjärtan, så att det får plats mer ljus. Det innebär att krossa våra skyddsskal och att omforma vilka vi tror att vi är.
Vårt ego kommer att försöka allt för att hålla fast vid relationerna som ger trygghet, jobbet som ger stabilitet, personen som vi varit... medan vår själ bara längtar efter att få blomstra förbi och vidare vårt egos strävan att behålla Status Q.
Själen är mjuk, som vatten. En kosmisk flod som med tiden skulpterar de hårdaste stenarna, en flod som gräver dalar i din kropp, på de platser där det kompakta har skapats från de tätaste vibrationerna.
Vissa människor är menade att leva som det vattnet, att känna, att andas genom denna känsliga mjukhet av att känna allt, känna alla, vara helt öppen för världen, för hela universum, att tala genom, att leva genom och att inspirera genom oss.
Och för dessa människor kommer faktumet att vara borta från sårbarheten att krossa deras hjärta MER än att faktiskt få det krossat. (säg det igen, låt det sjunka in)
De skulle hellre få sina hjärtan krossade, förstörda, än att inte känna den djupare kopplingen till det heliga, till det mjuka, till det levande, till det sinnliga.
De skulle hellre få sina hjärtan krossade än att aldrig känna hur ett krossat hjärta känns eftersom de lever bakom ett skydd.
Därför, eftersom vi önskar känna allt, måste vi kunna dra fram vårt sanningens svärd när det behövs.
Inte bara för att skydda oss själva, men som kännare, som intuitiva, är det vårt jobb, det är en del av vår mission, att tala, att visa, att vägleda andra att se det som vi ser så tydligt, men som kanske inte är uppenbart för andra ännu.
Genom att hålla tillbaka vår sanning gör vi andra och oss själva en otjänst.
Så, må du våga bli så mjuk att hinnan mellan dig och världarna suddas ut.
Må du ge dig hän Guds och Gudinnans spirande sken, må du upplösas och bli ett med evigheten.
Må du minnas att...
..ditt hjärta är ett tempel.
Ditt hjärta är en skatt.
Ditt hjärta är en strålande juvel.
Som känner allt.
